Videokameran
En videokamera spelar in rörlig bild och ljud elektroniskt. En videokamera kan vara antingen analog eller digital. En analog videokamera lagrar information på videoband. En digital videokamera lagrar informationen på digitalt videoband, DVD-skiva, minneskort eller direkt till en hårddisk.
En digital videokamera kan anslutas via Firewire direkt till en dator, samt via analoga anslutningar till en TV och DVD-inspelare.
I dagens läge är en digital videokamera så gott som allas val, tack vare sin mindre storlek och videoredigeringens lätthet. Digitala kameror har två typer: DV- och D8. Båda typs kameror lagrar data på samma sätt, men på olika typer av medier. De skiljer skiljer sig åt också storlek. MiniDV-kameror är mindre än D8-kameror. Båda typer av kameror finns skilt för både professionellt- och hemmabruk. Den största skillnaden mellan kameror för professionellt bruk och hemmabruk är kavliteten i optik och i CCD-sensorn.
Videokamerans historia
Videokameran utvecklades i början på 1900-talet i Ryssland. Videokameran, konstruerad av Vladimir Zworykin, skapade samtidigt grunden för den nuvarande tv-tekniken, eftersom kameran fungerarade på samma sätt som bildröret i analoga TV-apparater. I sina kameror använde Zvorykin katodstrålerör, som innehöll ett ljuskänsligt bildelement som omvandlade bilden som reflekterades på ytan till en elektronisk signal. Zvorykin upptäckte också hur bilden kan brytas ned till horisontella strimmor, som sedan kan flyttas längs en ledare till mottagaren.
Katodstrålerör, som åstadkom en svartvit videobild, användes länge i videokameror. Storleken av videokameror utvecklades ständigt under åren åt ett mindre håll, och så småningom nåddes en storlek som tillät användning av kameror i övervakningssyfte.
När svartvita tv-apparater ersattes av färg-TV, ökades antalet bildrör i videokameror från ett till tre, så att rött, grönt och blått fick var sitt eget bildrör. Detta medförde också en tillväxt i videokamerornas storlek.
Katodstrålerör ersattes på 1980-talet av en CCD-sensorer. Skillnaden till katodstrålerör var enorm. CCD-sensorer reagerade på rörelser snabbare än katodstrålerör, vilket ledde till att rörliga bilder inte längre hade en sk. "svans". CCD-sensorer behövde varken tid för glödgning eller en stor mängd elström med hög spänning. CCD-sensorer möjliggjorde också filmande i sämre ljus.
Videokameror för proffs och entusiaster använder fortfarande tre sensorer - en för varje grundfärg. Videokameror för vardagsbruk har däremot enbart en sensor. Ögat ser inte skillnad på en bild från en kamera med tre sensorer jämfört med en kamera med enbart en sensor. Videokameror i dagens läge har hög bildkvalitet, och ökning av antalet sensorer ökar bildens detaljnivå.
